Grönt pragmatiskt samarbetsparti

av chapyl
0 kommentar

När jag bestämde mig för att engagera mig mer aktivt i samhällslivet och då i ett politiskt parti 1995 så uppskattade jag Miljöpartiets syn på vänster-högerskalan som mindre viktig och istället se de politiska sakfrågorna. Även om jag redan då upplevde mig som tämligen socialliberal i politisk inriktning så kan jag finna att partierna lite väl mycket distanserar sig från varandra och mer upprätthåller skillnader och gärna förstärker ytterligare. Istället behöver vi ju mer arbeta för att hitta möjliga samarbeten partier emellan, inte minst sett till det allt mer besvärliga politiska läget där alla anständiga partier behöver skydda mot en utveckling där extremistiska partier får mer inflytande. Bortsett från den typiska vänster-högerskalan är också Miljöpartiet desto lättare att markera på den så kallade GAL-TAN-skalan. Där framgår också som allra mest tydligt skillnaden mellan Miljöpartiet och Sverigedemokraterna – som med rätta får anses som varandras fullständiga motpoler i svensk politik. I ett tidigare partiprogram från 1997 lyfts vänster- och högerperspektivet ur ett grönt perspektiv:

Vi medger att både vänstern och högern står för viktiga krav på samhällets utformning. Ett samhälle utan solidaritet faller sönder och all makt tillfaller de ekonomiskt och intellektu- ellt starka. Ett samhälle med enbart solidaritet, utan frihet, blir ett fångläger. Därför har vi alltid vägrat att ansluta oss till något av de politiska blocken – de har ju båda i viss mån rätt. Men deras ideologier är ändå helt otill- räckliga som grund för samhällets organisation i dag: den livsnödvändiga ekologiska dimensionen saknas. De traditionella ideologierna har inte insett att solidaritet mellan människor kräver att vi upphör med att förstöra grunden för vår existens: de biologiska syste- men och jordens resurser. Varken högern eller vänstern har heller insett att frihet förvandlas till armod och tvång om vi förstör det ekolo- giska systemet.

Det jag kan irritera mig enormt mycket på är hur Miljöpartiet senaste tiden beskrivits av en del krönikörer. Johanna Frändén skrev följande i en krönika i Aftonbladet strax efter valet.

Miljöpartiet är sedan skapelsen, sin något präktiga uppsyn till trots, svensk politiks mesta slampa i den mening att partiet hoppar i säng med nästan vemsomhelst. Och det är ju lite livsbejakande så klart, här faller ingen dom. Däremot kan det omöjligt komma som en överraskning för någon i väljarkåren att Miljöpartiet verkligen bryr sig om miljön, men att övrig politik mest handlar om dagsform.

Bortsett från det märkliga synsättet på ett parti som vill hitta möjliga vägar framåt och se vikten av samarbete så känns språbruket som något riktigt unket som inte hör hemma vare sig i snackjargongen bland macho-wannabe’s i omklädningsrum eller i tidningskrönikor, inte ens i kvällstidningar. Även Özz Nûjen beskriver Miljöpartiets pragmatiska samarbetsanda i minst sagt förlöjligande ton i en krönika:

Att vara miljöpartistisk politiker är att vara mer vig än en kinesisk cirkusakrobat. De böjer och bänder sig mer än den där kletiga bakteriestinna leran som barnen leker med, det där gröna slajmet. Ja, precis. Miljöpartiet är som slajm. De är slajm. Allt för makten. Allt för att vara med. Allt för att forma in sig och klämma in sig in i maktens korridorer även om de klämmer fingrarna i dörren på väg in.

Egentligen borde jag inte uppröras över denna typ av inlägg som uppvisar sådan naivitet och förlöjligande men när det behandlar något så viktigt som samarbete och bemöts med sådant förakt så blir jag upprörd. Jag beklagar verkligen denna råa ton och som inte minst nu är väldigt tydlig mot de partier som torde ha störst möjlighet att bidra till samarbete och upplösta block för att istället för stelt blocktänkande hellre se till hur vi kan få igenom så mycket politik som möjligt. Förutom Miljöpartiet så utsätt också centerpartister och liberaler runt om i landet för omfattande påtryckningar och närmast mobbning med anledning av hur deras partier på nationell nivå agerar utifrån ett parlamentariskt knepigt läge. När det är dags för valet 11 september 2022 så vill jag att de som funderar på Miljöpartiet ska välja oss för vad vi har lyckats åstakomma och vad vi vill genomföra framåt, inte hur vi ställer oss till att samarbeta med andra och se det som avgörande för om de ska välja partiet eller inte. I alla de förhandlingar där miljöpartister finns med – kommunalt, regionalt och nationellt – så är hela tiden den gröna politiken i fokus: Hur får vi igenom mest grön politik? Sett till det valresultat som blir fallet efter ett val så behöver partierna undersöka vilka möjligheter till samarbetskonstellationer som finns. För Miljöpartiet är inte det naturliga att söka sig frivilligt i opposition om det finns möjlighet till samarbete med andra partier och därmed också finns möjlighet att stänga ute extremister från inflytande. Jag är fritidspolitiker i Uppsala kommun där Miljöpartiet är med och styr genom Mittenstyret – en koalition med Miljöpartiet, Liberalerna och Socialdemokraterna. Jag arbetar som politisk sekreterare i Region Uppsala där Miljöpartiet är med och styr genom Blågrön samverkan – en koalition med Miljöpartiet, Centerpartiet, Kristdemokraterna, Liberalerna och Moderaterna. På nationell nivå hoppas jag innerligt att flera partier finner möjliga vägar fram till ett samarbete.

Avslutningsvis vill jag lyfta fram ett Facebook-inlägg skrivet av Gabriel Liljenström (MP) som så bra beskriver hur vi gröna kan komma fram till olika samarbetslösningar runt om i landet:

  • Jag blev inspirerad av liberalen Benny Lindholms utmärkta genomgång av varför Alliansprojektet – ett samarbete mellan liberala och konservativa partier – försvårades när plötsligt ett nationalistiskt och högerextremt element kom in i värmen. Många verkar idag minst lika förvirrade av Miljöpartiets olika lokala och regionala samarbeten åt höger och vänster. Jag tycker inte det är särskilt svårt att förklara, så jag gör ett försök. Jag själv vände mig till den gröna ideologin för tio år sedan för att den skar tvärs igenom den traditionella höger/vänster-skalan. För den gröna ideologin finns beröringspunkter med både socialismen, liberalismen och konservatismen samt allt däremellan. Man kan till och med säga att den sammanför många av dessa tre ideologiers fundament utan att behöva göra några direkta avkall på sina egna mål och värden. Den ursprungliga konservatismen och dess företrädare grundade de allra första nationalparkerna och naturreservaten och såg människans roll som att förvalta den värld och det samhälle vi lever i. Förvaltarskapstanken fanns även med i det idéprogram Alf Svensson var med och skrev när gamla KDS bildades. Att förvalta planeten är således i linje med både grön och den ursprungligt konservativa ideologin. Därför går det att bygga broar mellan gröna och konservativa förslag. Ur liberalismen kommer övertygelsen om varje människas unika rätt och förmåga till att få vara den du vill vara. Frihet för människor att röra sig mellan gränser, frihet från omoderna normer, möjligheten att förverkliga sig själva och friheten att själv välja sitt liv – så länge dessa friheter inte urholkar planetens resurser. Liberalismen handlar om att vi mår som bäst och blir som bäst när vi får vara fria i både kropp och tanke. För de gröna med tillägget: inom planetens ramar. Därför går det att bygga broar mellan liberala och gröna förslag. Ur socialismen och socialdemokratin hämtar den gröna ideologin bland annat solidaritetstankarna och övertygelsen om att utmaningarna vi står inför kräver ett kollektivt ansvar och åtagande. Rent politiskt innebär det också att man ser skatter och kollektiva investeringar som en viktig metod för att få bort det miljödåliga och premiera det miljöbra. Men skatterna har för gröna inget självändamål. Särskilt inte skatterna på det som inte är miljöbelastande. Man ska därför inte bli förvånad när gröna föreslår skattesänkningar på tex arbete eller hållbara investeringar, men skattehöjningar på ex fossila drivmedel eller på tobak. Det som kallas ”grön skatteväxling”. Men det går som visats att bygga broar mellan socialistiska/socialdemokratiska och gröna förslag. Nationalismen däremot bör rimligen ses som den gröna ideologins antites. Också den skär tvärs igenom höger/vänsterskalan – men mellan dem finns en avgrund. Man kan nästan tala om en grön-brun axel som skär genom en röd-blå. Nationalismen är helt enkelt inte möjlig för de gröna att samarbeta med. Nationalism handlar om att markera och förstärka gränserna – mellan länder, kulturer och människor. Detta strider mot gröna kärnvärden. Nationalismen hävdar också att solidariteten ska begränsa sig till solidaritet med de likartade. Mångfald – som är en hörnpelare i den gröna ideologin – är ett hot mot det nationalistiska samhället. Också därför är den en antites till den gröna ideologin. Slutligen är den öppna och transparenta demokratin inte ofta nationalismens bästa vän. Ska man inskärpa gränserna man månar om måste man resa murar – både innanför och utanför nationen. Även där blir kontrasten med gröna kärnvärden uppenbar. För gröna ska murar helst rivas, åtminstone sänkas eller fällas och omvandlas till broar. Men det går knappast att bygga broar mellan nationalistiska och gröna förslag. Med det sagt bör ingen bli förvånad över att gröna partier över hela världen kan och vill samarbeta med partier som rör sig mellan såväl socialistiska, liberala som konservativa värden. Rödgröna, grönblå, rödgrönrosa och rödgrönblåa styren må du höra om. Men brunt och grönt skär sig i alla väder som olja och vinäger.

Fler inlägg i samma kategori

Skriv en kommentar