Politik

Redan innan dess hade mina föräldrar berättat om de dramatiska händelser som präglade deras egen uppväxt och vuxenliv. De talade om den ungerska revolten 1956, som brutalt slogs ned av Sovjetunionen, om byggandet av Berlinmuren 1961 som blev den kanske tydligaste symbolen för Europas delning under kalla kriget, om Kubakrisen 1962 då världen stod på randen till ett kärnvapenkrig, och om Warszawapaktens invasion av Tjeckoslovakien 1968 som krossade Alexander Dubčeks reformförsök under den så kallade Pragvåren. Dessa berättelser gav mig tidigt en förståelse för den rädsla och det förtryck som många människor levde under i de kommunistiska diktaturerna.

Mot den bakgrunden har det för mig alltid varit naturligt att ta avstånd från kommunismen som politiskt system. De erfarenheter som miljontals människor gjorde under 1900-talet – med brist på politisk frihet, censur, förföljelse av oliktänkande och omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter – har starkt präglat min syn på ideologin.

Fortfarande är det många länder med diktatur som förtrycker sin egen befolkning istället för att utgöra ett skydd och främja möjligheter för de som bor och verkar i landet. I vårt närområde har vi Ryssland som har kroniskt svårt genom historien att få till ett fungerande samhälle byggt på demokratiska principer. År 2022 fick vi uppleva något som nog ingen kunde föreställa sig - att ett land går till anfall mot ett annat land, detta i syfte att helt införliva det. Det som Putin trodde skulle bli en enkel uppgift har visat sig bli övermäktigt och det ukrainska folket försvarar sitt land heoriskt. Jag ser fram emot den dag då Ryssland får en civiliserad och demokratiskt inriktad ledning, hela Ukraina åter blir fritt och medlem i EU.  

Det är mycket möjligt att de omvälvande händelserna under 1989 och de första åren på 1990-talet, inte minst Baltikums frigörelse från Sovjetunionen, väckte mitt växande intresse för samhällsfrågor och politiskt engagemang. Att få uppleva hur tidigare ofria nationer återfick sin självständighet och hur Europas karta ritades om gjorde ett starkt intryck på mig. Jag började allt oftare följa samhällsdebatten och fundera över hur politiska beslut påverkar människors vardag och samhällets utveckling.

År 1995 hade mitt intresse för politik vuxit sig så starkt att jag bestämde mig för att ta steget in i partipolitiken. Redan då upplevde jag att ett parti i mitten av den traditionella höger–vänsterskalan bäst motsvarade mina värderingar. Därför föll det sig naturligt att närmare studera Centerpartiet, Folkpartiet, Kristdemokraterna och Miljöpartiet de Gröna.

Jag läste partiernas program, tog del av politiska dokument och följde debatter i tv och radio. Efter en noggrann jämförelse valde jag till slut att engagera mig i Miljöpartiet de Gröna. Avgörande för mitt val var framför allt partiets människosyn, men också dess politik för småföretagande och sjukvården. Jag upplevde att partiet förenade ett socialt ansvarstagande med ett decentraliserat synsätt och en vilja att ge människor större möjligheter att forma sina egna liv.

Det har nu gått många år sedan jag blev politiskt engagerad. Under den tiden har mina erfarenheter lärt mig att politik sällan handlar om enkla lösningar eller absoluta sanningar. Jag ser mig själv som en pragmatisk politiker med övertygelsen att de flesta partier – inte minst de demokratiska riksdagspartierna – har både värdefulla idéer och konstruktiva förslag. Därför menar jag att samarbete över partigränserna inte bara är möjligt, utan ofta också nödvändigt för att hitta långsiktiga lösningar på samhällets gemensamma utmaningar. En levande demokrati förutsätter kompromisser, respekt för olika uppfattningar och en vilja att sätta sakfrågorna före partipolitiska låsningar.