Vissa datum återkommer i historien av mörka skäl. Den 11 september 1973 störtades Salvador Allendes regering i militärkuppen i Chile, och landet gick in i en lång tid av diktatur och förtryck. Trettio år senare, den 11 september 2003, avled Sveriges utrikesminister Anna Lindh efter knivattacken dagen före. Olika händelser, i olika länder, men med ett datum som förenar minnen av våld, sorg och förlorade liv.
Mellan dessa händelser finns den 11 september 2001. För många av oss som minns den dagen är datumet för alltid förknippat med terroristattackerna mot USA. Bilderna av de brinnande tornen i New York har blivit en del av vårt gemensamma minne. Men vid sidan av de bilderna finns också våra egna, betydligt vardagligare minnen: var vi befann oss, vad vi gjorde och hur vi fick veta.
Jag hade nyligen börjat mina pol.mag.-studier vid Linköpings universitet. Just den här dagen hade jag inga schemalagda föreläsningar eller seminarier. Jag hade varit och köpt en ny mobiltelefon och satt sedan och läste på stadsbiblioteket i Norrköping. Min far kom förbi, och vi pratade en stund innan han åkte hem.
Någon timme senare lade jag märke till en grupp människor som stod och tittade in genom skyltfönstret till en tv-affär på andra sidan gatan. Jag tänkte inte särskilt mycket på det då. Först senare skulle jag förstå att de hade samlats för att följa nyheterna efter att det första planet hade kraschat in i ett av World Trade Centers torn.
Inne på biblioteket märktes ingen dramatik. Jag satt kvar och läste ytterligare någon timme, fortfarande ovetande om vad som pågick.
När jag väl hade fått ordning på den nya mobilen ringde jag mina föräldrar. Det var då jag fick veta vad som hade hänt. Min mor hade sett direktsändningen och var naturligtvis chockad, precis som vi andra blev när vi tog del av nyhetsrapporteringen.
Under morgonen i USA hade nitton terrorister från al-Qaida kapat fyra passagerarflygplan. Två flögs in i World Trade Centers tvillingtorn i New York och ett i Pentagon utanför Washington. Det fjärde störtade i Pennsylvania sedan passagerare och besättningsmedlemmar försökt återta kontrollen. Båda tornen kollapsade. Sammanlagt dödades 2 977 människor, utöver kaparna.
Siffran är svår att ta in. Bakom den finns människor som hade gått till arbetet, satt sig på ett flygplan eller ryckt ut för att hjälpa andra. Människor med planer för kvällen, familjer att komma hem till och samtal som aldrig blev av. Det som för oss på avstånd blev en chockartad nyhet blev för deras närstående en fruktansvärd förlust som skulle följa dem resten av livet.
Attackerna fick också följder långt utanför USA. Det så kallade kriget mot terrorismen, krigen i Afghanistan och senare Irak samt förändringar av övervakning och säkerhetskontroller kom att prägla åren som följde. Frågor om trygghet, frihet och statens makt fick en ny tyngd i samhällsdebatten.
Det var en vanlig dag, ända tills beskedet nådde mig. Den stilla stunden på biblioteket och bilderna från USA hör sedan dess ihop i mitt minne.
Jag minns också samma dag två år senare. Jag satt på bussen från Norrköping till Linköpings universitet. Bussen var fullsatt, men det var alldeles tyst förutom motorljudet. Snart skulle dåvarande statsminister Göran Persson meddela att utrikesminister Anna Lindh hade avlidit av skadorna efter knivattacken dagen före. Drygt 17 år tidigare hade statsminister Olof Palme mördats. Vid hans begravning hade Anna Lindh, då SSU ordförande, hållit ett fint tal.
