När vaccinet mot covid-19 kom minns jag framför allt en känsla: lättnad.
Efter nästan ett år av en pandemi som hade vänt upp och ned på tillvaron fanns det plötsligt något konkret som kunde skydda oss. Jag minns hur jag väntade på att det skulle bli min tur. När möjligheten väl kom att boka vaccination var det inget svårt beslut. Jag ville ha vaccinet så snart jag kunde.
Visst var jag beredd på att vaccinationen kunde ge biverkningar. Lite feber, ont i armen eller några dagar då man inte kände sig riktigt på topp kändes som ett ganska litet pris för det skydd vaccinationen kunde ge.
För min egen del inträffade emellertid något helt annat och betydligt mer oväntat.
Under månaderna innan det blev min tur att vaccinera mig hade jag fått stora besvär med ena axeln. Bedömningen var att det handlade om frusen axel, och det planerades för besök hos fysioterapeut.
Men dagarna efter den första vaccindosen hände något märkligt. En stor del av besvären med axeln försvann. Efter den andra vaccindosen försvann de helt.
Och de har aldrig kommit tillbaka.
Om det verkligen fanns ett samband med vaccinationen vet jag förstås inte. Ett enskilt händelseförlopp bevisar ingenting, och frusen axel kan förändras över tid. Men tidsmässigt var det slående: efter att ha haft besvär i månader blev jag betydligt bättre dagarna efter första dosen och efter den andra dosen försvann besvären helt.
Jag hade alltså gått till vaccinationen beredd på eventuella biverkningar – och fick istället vara med om en oväntad förbättring av mitt hälsotillstånd.
Det är en personlig erfarenhet som jag fortfarande ibland tänker på när vaccination mot covid kommer på tal.
Det är kanske lätt att glömma hur situationen såg ut när vaccinet först kom. Vi hade vant oss vid dagliga rapporter om smittspridning, människor som vårdades på sjukhus och dödsfall. Vi höll avstånd, ställde in saker och funderade på vilka människor vi vågade träffa. För äldre och människor med olika sjukdomar kunde en covidinfektion innebära en mycket konkret risk att bli svårt sjuk.
Vaccinationerna förändrade situationen i grunden.
Därför är det lite nedslående att läsa i Dagens Medicin om hur många människor som fortfarande löper hög risk att bli svårt sjuka men ändå avstår från vaccination mot covid-19 och influensa.
Problemet är egentligen ganska enkelt: det räcker inte att ett vaccin finns. Det måste också nå de människor som behöver det.
Och där verkar vi inte riktigt ha lyckats.
Ungefär tre av fyra avstod alltså från höstdosen.
Samtidigt är det just människor med förhöjd risk som dagens rekommendationer riktar in sig på. Alla som är 75 år eller äldre rekommenderas en årlig dos, liksom bland annat personer mellan 50 och 74 år med sjukdomar och tillstånd som innebär ökad risk för svår covid-19.
Det här tycker jag är viktigt.
Under pandemins första år handlade vaccinationsdiskussionen ofta om hela befolkningen. I dag ser situationen annorlunda ut. De flesta yngre och friska människor behöver inte längre återkommande covidvaccination. Rekommendationerna har smalnats av eftersom risken för allvarlig sjukdom har minskat för stora delar av befolkningen.
Men det gör nästan frågan om vaccination ännu viktigare för dem som faktiskt fortfarande rekommenderas vaccin.
När tre av fyra i en stor riskgrupp inte vaccinerar sig bör vi därför inte nöja oss med att konstatera att vaccinationen är frivillig och finns tillgänglig. Vi behöver fråga oss varför människor avstår.
Har informationen blivit för otydlig? Har covid-19 försvunnit ur människors medvetande efter pandemiåren? Är det för krångligt att boka tid? Finns det en vaccinationströtthet efter alla doser under pandemin? Eller når vården helt enkelt inte fram till dem som skulle ha störst nytta av skyddet?
Jag tror också att sjukvården behöver bli bättre på att använda de kontakter som redan finns. Den som regelbundet träffar vården på grund av exempelvis diabetes, hjärt-kärlsjukdom, lungsjukdom eller nedsatt immunförsvar borde inte själv behöva hålla reda på alla rekommendationer.
Där borde vården kunna vara betydligt mer aktiv:
Du tillhör en grupp som rekommenderas vaccination. Vill du ta vaccinet?
Det är en ganska enkel fråga som skulle kunna göra stor skillnad.
Vaccination är en av sjukvårdens viktigaste förebyggande insatser. Den kan förhindra lidande för den enskilde, men också minska behovet av sjukhusvård.
När jag tänker tillbaka på den där första vaccinationen under pandemin minns jag fortfarande känslan när sprutan väl var tagen. Det var inte bara ett stick i armen. Det var känslan av att vi äntligen hade fått ett verktyg för att ta oss ur något som under lång tid hade styrt våra liv.
Och för min egen del finns dessutom det där lite märkliga minnet av axeln som hade gjort ont i månader – och som plötsligt började bli bättre.
Covid-19 styr inte våra liv längre. Tack och lov.
Men viruset har inte försvunnit. Och för människor som fortfarande riskerar att bli allvarligt sjuka är vaccinet fortfarande ett viktigt skydd.
Då måste vi också se till att det skyddet faktiskt når fram.
