Det finns människor som är väldigt skickliga på att säga precis det man vill höra. De lovar mycket, uppträder självsäkert och får komplicerade problem att framstå som förvånansvärt enkla. Förr kallades en särskild variant av dem för sol- och vårare. Ibland tänker jag att populismen är politikens motsvarighet.
Liknelsen är förstås inte perfekt, men det finns något gemensamt i själva metoden. Populisten behöver förstå vad människor oroar sig för, vad de längtar efter och vad de är arga över. Därefter erbjuds tydliga och enkla svar. Bensinen kan bli billigare, elen kan bli billigare, brottsligheten kan minska snabbt, migrationen kan stramas åt utan besvärliga konsekvenser och välfärden kan samtidigt bli bättre. Någon annan har gjort fel och populisten vet vad som behöver göras.
Det stora problemet är att verkligheten sällan är lika enkel. Ett annat problem är att internet har ett besvärande gott minne.
Att ändra sig är inte populism
Innan jag ger mig på framför allt Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna som väl utan tvekan kan anses vara populister av värsta sort behöver en sak sägas. Det är inte populistiskt att ändra uppfattning, i synnerhet inte väl grundade ändringar utifrån beslut av en partistämma. Det kan också ske snabba ändringar efter att något omvälvande har hänt. Rysslands invasion av Ukraina fick flera partier att ändra inställning till NATO-medlemskap. Miljöpartiet var tidigare emot att Sverige skulle gå med i NATO men accepterar nu medlemskapet och driver inte att Sverige ska lämna NATO. För Miljöpartiet, med bakgrund bland annat inom pacifismen var det också självklart att skänka vapen till Ukraina, eller som dåvarande språkröret Per Bolund uttalade att ”när fredens väg inte är möjlig måste en angripen demokrati också kunna försvara sig militärt”.
Men när man studerar partier som Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna så blir det tydligt hur beroende partierna har gjort sig på att använda populistiska budskap. För Sverigedemokraterna har det varit en grund sedan partiets bildande med dess rötter i högerextremism. Men när det gäller Kristdemokraterna är det en del av en tragisk utveckling där populismen blivit allt viktigare för partiet de senaste tio åren.
Kristdemokraternas kärnkraftspolitik är ett bra exempel. I folkomröstningen 1980 stödde KD linje 3 och förespråkade att kärnkraften skulle vara helt avvecklad inom tio år. Ett kvartssekel senare beskrev partiet självt sin förändrade uppfattning och hänvisade bland annat till den ökade kunskapen om klimatförändringarna och kärnkraftens tekniska utveckling. KD hade, skrev man, gått från att vilja snabbavveckla kärnkraften till slutsatsen att befintliga reaktorer inte borde avvecklas i förtid. Sedan dess har Kristdemokraterna nu anammat en pro-kärnkraftslinje.
Reduktionsplikten – från ”bra” till symbol för den rödgröna politiken
Kristdemokraternas förhållande till reduktionsplikten är nästan ett skolboksexempel på hur snabbt en politisk berättelse kan förändras.
Den 16 juni 2021 stod KD:s Kjell-Arne Ottosson i riksdagens talarstol och sade: ”Reduktionsplikten är bra. Detta är verkligen en omställning i ordets rätta bemärkelse.” Han argumenterade för biodrivmedel och för den svenska skogen som en viktig resurs i omställningen från fossilt till förnybart. Numera har Kristdemokraterna i regeringsställning drivit fram kraftigt sänkt reduktionsplikt.
Modersmålet – när de gamla argumenten låg kvar på nätet
Ett ännu märkligare exempel gäller modersmålsundervisningen där Kristdemokraterna gjort tvära kast. Innan populismen vann mark i partiet så var inställningen tydlig om vikten av modersmålsundervisning.
Ett särskilt omnämnande förtjänar Sven Brus (KD), riksdagsledamot från Östergötland 2000–2006. Sven var en genuint fin person och en politiker som vann respekt och förtroende långt utanför det egna partiet. Jag var själv samtidigt förtroendevald i Norrköpings kommun och i landstinget i Östergötland.
2002 motionerade han om vikten av modersmålsundervisning:
Tvåspråkighet hos barnen underlättar både deras och föräldrarnas integration. Det är lättare att på föräldrarnas modersmål föra samtal om relationer och om problem som finns mellan generationerna. De båda språken är därför huvudnyckeln till en dubbel förenlig identitet. Man kan vara sverigefinne, sverigeturk osv. Och även de barn som väljer en helsvensk identitet kommer att ha nytta av båda sina språk. Inte minst gäller det när föräldrarna åldras. Ofta tvinar kunskaperna i det sist inlärda språket, svenska, bort och bara modersmålet återstår för den åldrade. Därför understryker Kristdemokraterna vikten av modersmålsundervisning.
2020 gjorde KD ett försök till en dramatisk kursändring. Partistyrelsen föreslog att modersmålsundervisningen skulle avskaffas, bland annat med hänvisning till kvalitetsbrister. Men förslaget mötte motstånd internt och röstades ner av KD partifullmäktige. Det blev tydligt att det fanns en majoritet i partiet som tyckte att någon ordning ska det väl ändå vara i ett parti.
Men själva utspelet från partistyrelsen blev en närmast parodisk påminnelse om att populism kan straffa sig, då det blev uppmärksammat att partiet på sin webbplats var tydlig med att modersmålsundervisningen hade positiva effekter för lärande medan retoriken ville framhålla att det var precis det omvända. Det är nästan en illustration av populismens praktiska problem. När ett parti snabbt förändrar sitt politiska budskap måste någon komma ihåg att också uppdatera eller radera de gamla argumenten.
För Sverigedemokraterna är det ju utifrån sin bakgrund naturligt att de är emot modersmålsundervisning. Det är det ingen som förvånas över. Men vad fick Kristdemokraternas partiledning att vilja ändra politisk inriktning. Om inte faktaunderlag, så kanske populism och att vilja attrahera de som kunde tänka sig att rösta på Kristdemokraterna om vissa frågor justerades.
Spårvägen – KD i Uppsala mot KD i Uppsala
För oss i Uppsala finns ett ovanligt tydligt lokalt exempel. Kristdemokraterna är i dag starka motståndare till spårvägen, men partiets egen historieskrivning visar att det inte alltid varit så.
Även i frågan om spårväg i Uppsala har Kristdemokraterna gjort en tydlig omsvängning. Inför valet 2010 drev KD på för en spårvägsutredning och för att Uppsala skulle gå med i föreningen Spårvagnsstäderna. I en rapport 2013 skriver KD:
”Genom Hågadalen-Nåsten vill vi undersöka möjligheten att bygga spårväg med ett friluftcenter längs vägen. Samma spårväg förlängs till Bergsbrunna via Sävja och sedan vidare norrut till Gränby. Denna spårväg får också ett grönt stopp med ett friluftcenter”
När utredningarna väl började konkretiseras växte dock motståndet inom partiet. 2020 ändrade KD linje och sade nej till spårväg i centrala Uppsala, samtidigt som man fortfarande accepterade fortsatt utredning av sträckan Bergsbrunna–Gottsunda.
Därefter skärptes motståndet ytterligare. Under förra mandatperioden gick KD från tveksamhet till ett tydligt nej till den aktuella spårvägsplaneringen. I dag vill partiet stoppa hela spårvägsprojektet, även om ett avbrytande innebär betydande kostnader.
Från ”vi förhandlar inte med SD” till förhandlingar med SD
Ett annat exempel är Kristdemokraternas förändrade förhållande till Sverigedemokraterna.
Ebba Busch var under flera år mycket tydlig med avståndstagandet. Under 2015 motiverade hon motståndet mot samarbete bland annat med skillnader i människosyn.
I SVT:s partiledardebatt den 9 oktober 2016 fick Busch frågan om varför Alliansen inte skulle förhandla med SD. Hon pekade direkt ut flera SD-företrädare och sade att hon inte kunde tänka sig att förhandla med bland andra Kent Ekeroth, Anna Hagwall och Oscar Sjöstedt. Om Ekeroth hänvisade hon till järnrörsskandalen, om Hagwall till hennes uttalanden om judar och Bonnier och om Sjöstedt till hans berättelse om att sparka på får som om de vore judar.
Inför och efter valet 2018 fortsatte beskeden att vara kategoriska. Den 12 november 2018 sade hon i Sveriges Radio: ”Vi kommer inte att förhandla med Sverigedemokraterna.” Under hösten 2017 så pekade både Ebba Busch och Jimmie Åkesson på att det minsann fanns företrädare med nazistiskt förflutet.
Drygt ett år senare var budskapet ett annat. I december 2019 förklarade Busch att KD var berett att förhandla med SD i alla frågor där partiet ansåg det nödvändigt. Några år senare hade utvecklingen lett fram till Tidöavtalet, där SD fick ett formaliserat och omfattande inflytande över regeringens politiska projekt.
Efterklokheten under pandemin
Under coronapandemin visade sig en annan politisk frestelse: möjligheten att vara betydligt säkrare i efterhand än när besluten faktiskt skulle fattas.
Den 25 april 2020 intervjuades Ebba Busch om den politiska borgfreden under pandemin. Hon slöt då upp bakom statsminister Stefan Löfven och konstaterade att det i det rådande läget inte var tid att ”ifrågasätta befälhavaren”. Sportlovsresenärerna från bland annat de hårt smittade delarna av Alperna hade då varit hemma i Sverige i närmare två månader.
Sex veckor senare lät det mycket annorlunda. I partiledardebatten den 7 juni anklagade Busch regeringen för att ”med berått mod” ha tillåtit omfattande smittspridning. Som ett konkret exempel tog hon upp just februari, då tusentals svenskar hade återvänt från områden med omfattande smitta och sedan tillåtits röra sig i samhället.
Det är en form av politisk efterklokhet som alla oppositionspartier riskerar att hemfalla åt. När kunskapen är begränsad behöver man själv inte fatta beslutet, men när konsekvenserna blivit synliga kan man vara mycket säker på vilket beslut regeringen borde ha fattat flera månader tidigare. När efterklokheten kombineras med formuleringar som att motståndaren ”med berått mod” tillåtit smittspridning närmar vi oss definitivt den populistiska retoriken.
Sverigedemokraternas Swexit försvann snabbt
Kristdemokraterna är naturligtvis inte ensamma om tvära kast. Sverigedemokraterna erbjuder några minst lika tydliga exempel.
Så sent som under valrörelsen 2018 ville SD att Sverige skulle hålla en folkomröstning om medlemskapet i EU. Swexit var en reell politisk ambition och Jimmie Åkesson argumenterade för att EU utvecklades i en riktning som hotade nationalstaten.
Redan i början av 2019 övergav partiet emellertid kravet. Brexitprocessen hade visat hur svårt och konfliktfyllt ett utträde kunde bli och SD valde i stället strategin att försöka förändra unionen inifrån. I dag är partiets officiella hållning att man står bakom Sveriges medlemskap i EU.
Här finns faktiskt en begriplig förklaring till förändringen: Brexit gav ny information om vad ett utträde kunde innebära. Men tidsförloppet är ändå slående. Ett krav som var tillräckligt viktigt för att gå till val på hösten 2018 var några månader senare inte längre partiets politik.
Abortfrågan – från profilfråga till ointressant veckodiskussion
Även Sverigedemokraternas abortpolitik har förändrats. I valet 2018 drev partiet att gränsen för fri abort skulle sänkas från vecka 18 till vecka 12. Kravet hade under lång tid varit en tydlig del av SD:s värdekonservativa profil. Detta var något som Socialdemokraterna uppmärksammade i valrörelsen.
Året därpå övergavs det. Jimmie Åkesson förklarade då att det var ”fullständigt meningslöst att diskutera veckor”. I dag försvarar SD den nuvarande abortlagstiftningen.
Man kan glädjas åt förändringen och samtidigt ställa den politiska frågan: Vad hade förändrats så dramatiskt på ett år? Medicinsk kunskap? Synen på kvinnors rättigheter? Den etiska bedömningen? Eller hade partiet kommit fram till att abortmotståndet försvårade ambitionen att bli accepterat som ett möjligt regeringsunderlag?
Allra värst när det gäller Sverigedemokraterna är dock inte den populistiska retoriken i olika sakfrågor, utan den återkommande uppdelningen av människor i ett ”vi och dem”. Politiken handlar då inte bara om vilka beslut som ska fattas, utan också om vilka som anses höra till och vilka som betraktas som främmande. Historien ger oss alltför många exempel på vad som kan hända när människor sorteras efter ursprung, religion eller tillhörighet och vissa grupper pekas ut som ett hot mot det gemensamma. I sina värsta former har ett sådant tänkande fått fasansfulla konsekvenser.
Det finns en anledning till att Hédi Fried varnade. Hon överlevde Auschwitz och Bergen-Belsen och ägnade en stor del av sitt liv åt att berätta om hur demokratier kan förändras steg för steg – hur språkbruket hårdnar, hur grupper ställs mot varandra och hur sådant som först tycks otänkbart gradvis kan normaliseras. Att påminna om den historien är inte att påstå att dagens Sverige är 1930-talets Tyskland. Det är att ta på allvar erfarenheterna från dem som visste vart en politik byggd på ett ”vi” och ett ”dem” i värsta fall kan leda.
Populismens verkliga kännetecken
Efter alla dessa exempel är det frestande att dra slutsatsen att politiker som ändrar sig inte går att lita på. Det vore både fel och ganska farligt. Jag vill ha politiker som kan ändra uppfattning i sakpolitik när fakta förändras. Jag vill också kunna ändra min egen uppfattning när jag inser att jag haft fel.
Skillnaden ligger snarare i hur förändringen hanteras och av vilken anledning.
Den politiker som säger ”vi stödde detta, det blev inte som vi tänkt oss och därför har vi ändrat oss” förtjänar respekt även om man inte håller med om den nya politiken. Den som däremot glömmer sin egen historia och börjar angripa andra för en politik som det egna partiet nyligen stödde har ett trovärdighetsproblem.
Samma sak gäller vallöften. Det är ofrånkomligt att partier kompromissar efter ett val, men ju mer kategoriskt löftet var före valet, desto större ansvar har partiet att efteråt förklara varför det inte höll.
Och om man ena året säger att man inte kommer att förhandla med ett parti och nästa år säger att man kan förhandla med samma parti i alla frågor, räcker det inte riktigt att låtsas som om gårdagens besked aldrig gavs.
Politikens sol- och vårare
Det är där jag återkommer till sol- och våraren. Dennes främsta talang är inte att ljuga om precis allting. Då skulle hen snart bli genomskådad. Talangen ligger i att förstå vad den andre vill höra, säga det övertygande och sedan hoppas att tidigare utfästelser inte blir ett problem när berättelsen behöver förändras.
Populismen har samma frestelse. Komplicerade avvägningar reduceras till enkla besked och politiska problem får lösningar som låter betydligt lättare före valet än de visar sig vara efteråt. När verkligheten kommer ikapp kan berättelsen ändras, och gårdagens självklarhet ersättas av en ny självklarhet.
Ur ett grönt perspektiv finns här en särskild utmaning. Klimatpolitiken är full av besked som är svårare att sälja än löften om billigare bensin och lägre skatt. Om utsläppen ska minska måste någonting förändras. Energisystem byggs inte om gratis, naturresurser är inte obegränsade och varje politisk prioritering innebär att något annat prioriteras ned. Samma sak gäller integration, kriminalitet, sjukvård och nästan varje annat komplicerat samhällsproblem.
För mig, som tycker att populism är en av de värsta avarterna i politiken, är jag glad över att Miljöpartiet håller fast vid sina tre solidariteter: solidariteten med djur, natur och det ekologiska systemet, solidariteten med kommande generationer och solidariteten med världens alla människor. Det finns de som gärna försöker kritisera Miljöpartiet, men knappast för att ha valt sina grundläggande solidariteter för att vinna enkla röster. Djuren har ingen rösträtt, kommande generationer är inte ens födda och de flesta av världens människor röstar trots allt inte i svenska val. Knappast något som kan lyftas fram som ett skolboksexempel på populistisk strategi. Men som politisk kompass är den avgörande för iallafall mitt engagemang i Miljöpartiet.
Politik måste därför vara något mer än konsten att för stunden säga det som flest människor vill höra. Den måste också innehålla en idé om vart samhället ska, en beredskap att stå för svåra beslut och en intellektuell hederlighet när man faktiskt ändrar uppfattning.
Det är kanske populismens mest besvärliga fråga. För politikens sol- och vårare har en motståndare som är svår att debattera bort: det politiska minnet.
