1989 – revolutionernas år

Jag har haft förmånen att växa upp i en spännande tid med dramatiska händelser runt om i världen. Jag minns den fantastiska känslan 1989 när jag som 12-åring på TV kunde se hur ungerska och österrikiska soldater tillsammans klippte sönder taggtråd vid gränsen vilket på allvar kom att starta den fantastiska revolution som äntligen gjorde historia av kommunismen och dess fruktansvärda förtryck. Mina föräldrar hade tidigare berättat om den oro de kände under revolten i Ungern 1956, bygget av Berlinmuren 1961, Kubakrisen 1962 och om Alexander Dubceks fall 1968-69. Med anledning av kommunismens förtryck i många länder har det för mig varit naturligt att alltid ta avstånd från kommunism. Min bestämda åsikt är att kommunismens idéer aldrig kan bli verklighet i ett samhälle med demokrati.

Miljöpartister i samtal under Almedalen 2010.  Foto: Gabrielle Gjerswold

Politiskt engagemang

Möjligen var de omtumlande upplevelserna under 1989 och i början av 1990-talet med Baltikums frigörelse en bidragande del i att jag började intressera mig för samhälle och politiskt engagemang allt mer. Under 1995 hade mitt intresse för politik växt så pass att jag bestämde mig för att ta steget in i partipolitiken. Då som nu upplevde jag att ett parti någonstans i mitten av den så kallade höger-vänsterskalan vore ett logiskt val. Centerpartiet, Folkpartiet, Kristdemokraterna och Miljöpartiet kändes därför som partier intressanta att analysera närmare. Efter att ha läst partiernas partiprogram och andra politiska dokument och lyssnat på debatter i TV och radio så valde jag till slut Miljöpartiet de Gröna. För mig var det synen på människan och politiken gällande småföretagande och sjukvården som fick mig övertygad.

Det har nu hunnit gå många år sedan jag blev politiskt engagerad. Jag är en pragmatisk politiker med en insikt om att de flesta partier, framför allt de sju riksdagspartierna, bär på många bra idéer. Möjligheten till samarbete mellan partier i olika frågor torde därför vara såväl möjligt som nödvändigt. Mitt drömscenario är att mittenpartierna i svensk politik blir större och en dag får möjlighet att bilda en majoritetsregering. Tyvärr har de borgerliga partiernas utveckling inte varit positiv de senaste åren. Folkpartiet a la Björklund är något helt annat än då Bengt Westerberg var partiordförande. Även Centerpartiet är något helt annorlunda idag jämfört med för bara tio år sedan.