Jag upplever #metoo som mycket starkt, inte minst utifrån att jag vet och har sett hur en del män uttrycker sig, beter sig och trycker ned andra. Att ta del av de exempel på hur män har kränkt kvinnor på olika sätt är skrämmande och visar med all önskvärd tydlighet såväl allvaret som hur omfattande kränkningarna är.

Personligen brukar jag irritera mig fruktansvärt mycket på vad jag brukar benämna macho-wannabes, dvs osäkra män som har behov av att visa upp en machoattityd och denna omfattar inte sällan ett språk gentemot framför allt kvinnor och som inte bara är omoget utan oftast rent kränkande. Men det finns också andra män som, medvetet eller ibland kanske omedvetet, kränker i sitt sätt att bete sig, hur de uttrycker sig och på olika sätt trycker ned kvinnor.
Visst, jag har verkligen under mitt liv erfarit mobbning och olika metoder för att trycka ned mig, förvärra det dåliga självförtroendet, känna mig utanför och självklart finns också många män som utsätts för kränkande behandling. Även då är det ju främst män som står för den kränkande behandlingen. Men det som många kvinnor upplever är också att kränkningarna är en del av maktmedel för att trycka ned kvinnor såväl som grupp som individuellt.

När jag som man skriver en artikel eller uttalar mig så har jag inte, och kommer förmodligen aldrig möta samma reaktion som jag hade erfarit som kvinna. Jag kommer inte möta samma typ av hotelser, sexuella tillmälen, våldtäktshot osv. Jag kommer i större utsträckning möta argument, en del måhända osakliga, men oftast inte personangrepp eller sexuella tillmälen. Den ”värsta” reaktionen jag upplevt var när en person ringde och inte tyckte att jag som 20-åring var ”torr bakom öronen”. Hade jag varit kvinna hade jag säkert precis som så många andra fått höra att jag var både det ena och det andra (tillmälen jag inte vill upprepa) och att jag borde utsättas för den ena eller andra av vidrigheter.

Alla dessa män som kränker andra har ju själva en gång varit små. Någonstans längs livsresan har dessa individer format ett beteende utifrån uppfostran, utifrån umgänge, utifrån samhället och olika erfarenheter. Det är en fråga som vi behöver ta tag i på alla nivåer i samhället. Jag och andra män är alla en del av problemet, inte nödvändigtvis som någon som aktivt har kränkt andra, utan för att vi varit tysta, inte upptäckt eller på annat sätt låtit allt från en onödig kommentar passera till trakasserier, kränkningar och övergrepp. Jag och alla män har ett ansvar för att det för alla i vår omgivning ska stå klart att nolltolerans gäller fysiskt, psykiskt och verbalt våld. Det handlar om allt från att säga ifrån när en hö-hö-gubbe kör en dålig vits till att aktivt gå emellan när vi upplever att någon behandlas illa fysiskt och/eller psykiskt.